Vet inte hur mycket mer jag orkar nu.

Att jobba ihop med min så kallade "pappa" tar verkligen alla krafter av mig.

Det blir bara värre och värre för varje månad.

Orkar inte ens försvara mig längre utan istället är jag bara tyst.

Men om jag inte säger något så är jag helt plötsligt uppkäftig?

Så nu när jag svarar håller jag bara med honom istället för att stå upp för vad som är rätt.

- Nej jag fattar ingenting du har rätt  jag är fan helt jävla dum i huvudet.

- Ja jag har gjort fel inte du.

- Ja jag är trög och helt värdelös.

- Nej jag borde verkligen inte jobba här.

- Nej men det är klart att det är jag som har fel.

Så låter det varje jävla vecka nu för tiden.

Orkar liksom inte säga imot längre som jag gjorde innan.

Sitter bara och hoppas på att han försvinner.

Bara slutar att existera i mitt liv.

Har varit hemma nu sen i tisdags. Känner bara att jag måste få en paus från det helvetet på jobb ett tag. Bara få ladda upp batteriet. Mår verkligen så jävla kasst nu på grund av han så det har börjat att ta på mig psykiskt igen. Mår illa varje gång vi bråkar. Spry och får huvudvärk. Helt jävla sjukt om jag får säga det själv.

Men det är väll för att jag inte riktigt är den personen som kan hantera korkade människor.

Och det är exakt vad han är. En riktigt dum jävla korkad idiot. En jävla besserwisser på hög nivå. Det värsta av allt tror jag nog är att jag innerst inne bara vill gå tillbaka i tiden när vi var en familj. Göran, Eva, Ph och jag. Vi hade det verkligen riktigt bra. En riktig familj liksom. Och sen får man redan på att allt bara va en stor fet jävla lögn.! Allt jag fick reda på om han och hans liv förstörde precis allt. Han är ingenting i mina ögon idag. Han är bara nån idiot jag jobbar med och tyvärr pappan till min lillebror. Jag mår så jävla dåligt varje dag för att jag vet om att min lillebror tvingas leva med honom. Han vill ju inte bo där. Jag ser sakta hur han blir mer och mer lik mig så som jag var i den åldern. Och det är fan inte lätt att bara stå här och inte kunna göra ett jävla skit åt saken. Hade jag kunnat hade jag sagt åt honom att bara packa sina saker och flytta in med mig. Men nu går det ju tyvärr inte till så.

Ibland sitter jag bara och fantiserar om hur underbart mitt liv hade varit om jag hade sluppit honom i mitt liv. Om mamma bara hade lämnat honom och sen inte försökt att tvinga mig på honom. Hon gjorde dock vad hon tyckte var rätt. Hon ville att jag skulle ha en pappa och hon ville att han skulle vara en del av mitt liv. Men som jag har fått höra nu på senare tid så var det ju faktiskt jag som förstörde hans liv. Han ville inte växa upp, inte ta ansvar eller något ännu värre. Ta ansvar för någon annan än sig själv. Nej han ville ju bara festa, knarka och hänga med sina polare. Som han alltid gjort och som antagligen alltid kommer att göra. Är så sjukt trött på att höra alla sitta och försvara honom. Folk som inte vet vem han egentligen är. Och jag äklar mig själv när jag verkligen sitter där och håller käften om allt jag vet. Bara för att på något sätt vill jag inte att alla ska vet hur han egentligen är. Jag vill inte att alla ska bli lika svikna som jag blev.

Dagen då jag hittade amfetaminet hemma och sedan konfronterade honom glömmer jag aldrig. Jag bad honom att aldrig höra av sig till mig igen. Han sa okej.

OKEJ!!!?

Sen blev det många förklaringar om att han inte hade ett problem med droger mm. Sen ännu fler lögner om att han hade kastat allt, slutat helt mm. Men han ville fortfarande inte gå på behandlingshem eller på något sätt bevisa att han slutat. Inte heller gå ur klubben mm.

Just fin farsa det där.

Nej fan jag måste verkligen lära mig att inte ta åt mig. Och att inte bry mig längre.

För jag orkar verkligen inte med det här längre!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Detta jävla namnet förföljer mig haha. Som alla vet så kallas jag ofta bitch. Och ja jag kan ju inte annat än att hålla med vissa gånger :P. Men nu har detta öknamnet förföljt mig till jobbet haha. Jag är EMC Malmö's Största Bitch hahahaha. Gan...

Fan vad jag hatar mitt tråkiga liv ibland. Man ser liksom alla runt omkring en som går vidare med sina liv och som verkligen är lyckliga. Jag fick den frågan för ett tag sen. "Är du lycklig?" Jag kunde inte svara på den frågan utan att tänka ti...

Är så jävla trött på folk. Vad är det svåra med att vara ärlig? Jag har aldrig varit den som har svårt för att vara ärlig just på grund av att jag tycker inte att det finns någon anledning till att ljuga. Men antagligen så är jag en på miljonen...

Ibland undrar jag vilken ålder folk har som jag umgås med. Känns konstigt nog som om man har ett umgänge på 14+. Eller umgänge kan jag väll inte kalla det eftersom att jag sorgligt nog inte umgås med folk längre. Just på grund av deras ständiga...

Då var äntligen allt över =) Julen hos mamma vad mysig. Kvällen hos farmor var väll inte lika lyckad men det var ju inget förvånande :P         Nyår vad skit kul :P Skulle egentligen vara hemma men stack hem till bror isället. Hade ...