Vet inte hur mycket mer jag orkar nu.

Att jobba ihop med min så kallade "pappa" tar verkligen alla krafter av mig.

Det blir bara värre och värre för varje månad.

Orkar inte ens försvara mig längre utan istället är jag bara tyst.

Men om jag inte säger något så är jag helt plötsligt uppkäftig?

Så nu när jag svarar håller jag bara med honom istället för att stå upp för vad som är rätt.

- Nej jag fattar ingenting du har rätt  jag är fan helt jävla dum i huvudet.

- Ja jag har gjort fel inte du.

- Ja jag är trög och helt värdelös.

- Nej jag borde verkligen inte jobba här.

- Nej men det är klart att det är jag som har fel.

Så låter det varje jävla vecka nu för tiden.

Orkar liksom inte säga imot längre som jag gjorde innan.

Sitter bara och hoppas på att han försvinner.

Bara slutar att existera i mitt liv.

Har varit hemma nu sen i tisdags. Känner bara att jag måste få en paus från det helvetet på jobb ett tag. Bara få ladda upp batteriet. Mår verkligen så jävla kasst nu på grund av han så det har börjat att ta på mig psykiskt igen. Mår illa varje gång vi bråkar. Spry och får huvudvärk. Helt jävla sjukt om jag får säga det själv.

Men det är väll för att jag inte riktigt är den personen som kan hantera korkade människor.

Och det är exakt vad han är. En riktigt dum jävla korkad idiot. En jävla besserwisser på hög nivå. Det värsta av allt tror jag nog är att jag innerst inne bara vill gå tillbaka i tiden när vi var en familj. Göran, Eva, Ph och jag. Vi hade det verkligen riktigt bra. En riktig familj liksom. Och sen får man redan på att allt bara va en stor fet jävla lögn.! Allt jag fick reda på om han och hans liv förstörde precis allt. Han är ingenting i mina ögon idag. Han är bara nån idiot jag jobbar med och tyvärr pappan till min lillebror. Jag mår så jävla dåligt varje dag för att jag vet om att min lillebror tvingas leva med honom. Han vill ju inte bo där. Jag ser sakta hur han blir mer och mer lik mig så som jag var i den åldern. Och det är fan inte lätt att bara stå här och inte kunna göra ett jävla skit åt saken. Hade jag kunnat hade jag sagt åt honom att bara packa sina saker och flytta in med mig. Men nu går det ju tyvärr inte till så.

Ibland sitter jag bara och fantiserar om hur underbart mitt liv hade varit om jag hade sluppit honom i mitt liv. Om mamma bara hade lämnat honom och sen inte försökt att tvinga mig på honom. Hon gjorde dock vad hon tyckte var rätt. Hon ville att jag skulle ha en pappa och hon ville att han skulle vara en del av mitt liv. Men som jag har fått höra nu på senare tid så var det ju faktiskt jag som förstörde hans liv. Han ville inte växa upp, inte ta ansvar eller något ännu värre. Ta ansvar för någon annan än sig själv. Nej han ville ju bara festa, knarka och hänga med sina polare. Som han alltid gjort och som antagligen alltid kommer att göra. Är så sjukt trött på att höra alla sitta och försvara honom. Folk som inte vet vem han egentligen är. Och jag äklar mig själv när jag verkligen sitter där och håller käften om allt jag vet. Bara för att på något sätt vill jag inte att alla ska vet hur han egentligen är. Jag vill inte att alla ska bli lika svikna som jag blev.

Dagen då jag hittade amfetaminet hemma och sedan konfronterade honom glömmer jag aldrig. Jag bad honom att aldrig höra av sig till mig igen. Han sa okej.

OKEJ!!!?

Sen blev det många förklaringar om att han inte hade ett problem med droger mm. Sen ännu fler lögner om att han hade kastat allt, slutat helt mm. Men han ville fortfarande inte gå på behandlingshem eller på något sätt bevisa att han slutat. Inte heller gå ur klubben mm.

Just fin farsa det där.

Nej fan jag måste verkligen lära mig att inte ta åt mig. Och att inte bry mig längre.

För jag orkar verkligen inte med det här längre!

Ibland undrar jag vilken ålder folk har som jag umgås med.

Känns konstigt nog som om man har ett umgänge på 14+.

Eller umgänge kan jag väll inte kalla det eftersom att jag sorgligt nog inte umgås med folk längre.

Just på grund av deras ständiga bevis på omognad.

Jag kallas antagligen tråkig och har helt plötsligt blivit konstig. Whats up with that?

Jag har ett jobb? Vet ni vad det är? Börjar starkt tvivla på att folk vet det.

Jag har inte tid, råd, ork eller intresse av att sitta och supa eller "hitta på saker" mitt i veckan. Sorry! Jag pallar en middag, en fika kanske, sitta och chilla hemma och snacka skit. Mer än så pallar jag inte efter en arbetsdag på ett minimum 10 till 11 timmar.! Efter jobb är det gymmet i ca 2 timmar och sen ska man handla och fixa med lägenheten. Testa det och se om ni pallar sitta och supa, umgås och vara social hela veckan och sen "festa" och hitta på saker på helgen..

Och om ni pallar det så verkligen från mitt hjärta grattis =).

Men jag gör inte det. Och om ni då vill kalla mig "konstig", tråkig mm. Gör ni så.

Bevisar ju bara ännu en gång hur mogna ni är som seriöst fortfarande snackar skit om folk bakom ryggen på dom.

Nu är det ju faktiskt såhär att jag kunde inte bry mig mindre om vad alla människor tycker om mig. Jag har ett liv det kanske inte är mycket men jag har tyvärr inte så mycket fritid till att sitta och diskutera eller ens tycka saker om andra!

Men om ni nu har åsikter om mig så har jag en mobil jag kan nås på den dygnet runt och snälla ring om det nu finns någon som har så mycket intresse och åsikter om mig. Skulle vara kul att höra det från dom personerna som antagligen tycker detta istället för av folk man träffar ute på gatan som säger att det går en massa snack om en!

Och alla ni som klagar på att jag inte hör av mig längre.

Jag har fullt upp hela veckorna det första jag tänker på är inte att höra av mig till alla folk jag känner. Sorry men har inte direkt så mycket tid över till mina så kallade vänner?

Men om ni nu ska klaga på mig så snälla hör för fan av er själv!! Annars så kan ni väll bara göra mig en jävla tjänst och håll käften, väx upp och skaffa er ett liv..

Och ja jag har en jävligt dålig dag. Är så jävla trött på allt folk och allt jävla skit snack för ni vet ju för fan inte ett jävla skit om mig eller mitt liv!